leave the year behind
Tvåtusentretton. Är det inte sjukt hur fort hela detta året susat förbi. Tolv tuffa månader, med glädje, svett och tårar. Hela det här året har varit en enda lång berg- och dalbana, höga berg och djupa dalar. Ups and downs. Vet inte riktigt hur jag ska summera det om jag ska vara ärlig, har så många fina minnen från i år men samtidigt så har året till viss del sugit, det finns mycket jag bara vill dra ett fett streck över och kort och gott bara peka finger åt 2013 på tolvslaget imorgon.
Det allraallra bästa som hänt mig detta året är min finaste prinsesshäst som satte sina hovar på vår gård i slutet av maj. Jag kan utan tvekan säga att Edwina är den speciellaste hästen jag någonsin haft och jag tycker bara mer och mer om henne för varje dag. Tack vare henne har jag börjat få tillbaks mitt intresse för hästarna och jag lovar att denna häst kommer jag inte släppa taget om i första hand. Nu har hon haft en lång vintervila och det kliar i mina fingrar av bara tanken på att få sätta igång henne nu, nästa år är vårat år. ♥
Två andra höjdpunkter detta året är resorna jag gjort med världens bästa Vera. På sportlovet drog vi till Sälen och bara hade det göörnajs och i somras drog vi ner till Spanien i två veckor och levde livet. Är så glad och tacksam för att jag fick chansen att uppleva så mycket tillsammans med en så bra person.
Sen får vi inte glömma Pragresan med min älskade klass i höstas. En vecka med minnen för livet och tack vare den kom jag också mycket närmre flera av mina fina klasskamrater. Det ägde och jag längtar tillbaks så mycket.
Jag vill gärna se på det här året som ett bra år ändå, jag vill ta lärdom av alla saker som inte varit en dans på rosor och jag har hoppas och tror att jag faktiskt lärt mig av mina misstag. När allting kommer kring så kanske det finns en liten mening i "everything happens for a reason" för ur det negativa har det trots allt kommit himla massa bra skit. Dessutom har jag både lärt känna nya underbara människor och kommit flera stycken så mycketmycket närmre, jag har lyft på hatten och tackat för mig vad det gäller vissa vänskaper men det varit för min egen skull och jag är ta mig fan stolt över mig själv över att jag står där jag står där jag står idag. Jag har lärt känna mig själv så mycket bättre och jag har vuxit under hela årets gång. Jag må ha mycket kvar att lära och jag vet att jag kommer få känna på hur det känns att få sitt hjärta krossat, men sånt är livet och jag är så jävla taggad på det. 2014 är mitt (och alla andra 96ors) år och jag tänker inte sitta på en bänk och kolla på, jag tänker njuta och jag tänker ta för mig. Ja, det tänker jag.
Kommentarer
Trackback
