Saknar "ridningen" ganska ofta nu för tiden, men det jag saknar bäst är den känslan på Liona. Den tiden hon var som finast. Att jag fick en i stort sett oinriden ponny som jag avskydde i början, jag grät och vägrade rida henne, det enda jag ville ha var en ny ponny till att komma till den dagen då allting stämde så jäkla bra. Hon var så sjukt fin och härlig att rida på under den tiden hon var som välridnast, åh får fetaste cravings efter den tiden nu. Finns ingen ponny som är så speciell som Liona, hon är utan tvekan anledningen till att jag fortfarande håller på med hästar överhuvudtaget, och anledningen till att jag inte tänker släppa taget riktigt än, vi har lite att ta igen först... Mitt hjärta.